onsdag 30 januari 2013

Ett framgångsrikt projekt

Sonen har läst ut den första boken i mitt (vore väl synd att säga "vårt") läsprojekt, nämligen Un pedigree av Patrick Modiano.
Det är en liten relativt lättläst självbiografisk berättelse om en barn- och ungdom, den tar slut då författarens första manus är antaget för utgivning och då är han i 20-årsåldern.
Min tanke var att just det enkla språket och att det handlade om en annan pojke så att säga, skulle göra att sonen inte tröttnade omedelbart. Även om själva berättelsen är lite jobbig för livet pojken lever är ett riktigt hundliv.
Nå, min son menade att den inte var tråkig. Vilket man nog får se som positivt.

Sen har jag talat med hans modersmålslärare igår och det var ju däremot inte så kul. Det var en snäll människa så jag blev inte utskälld, men hon var väldigt bekymrad. Och sa vidare att han har prov som idag och på det förra provet av samma slag hade han ett väldigt dåligt betyg, hon undrade förstås varför, så det vore ju bra om han klarade det hela lite bättre den här gången.
På frågan varför hade hon egentligen inga andra svar än att han förmodligen inte läst på, för han verkade ju fatta i övrigt. Och han kunde ibland, muntligt, göra reflexioner som var väldigt intressanta och som ingen annan kom på, liksom. Det gamla vanliga, med andra ord.

Jag gick hem och gömde hans dator.
När han kom hem fick han lov att förklara sig och sen fick han lov att förklara vad det var han skulle göra på provet, och det var inte glasklart.
Men om jag förstod det hela rätt, de studerar ett textavsnitt, just nu 1600-talsdramatik, med andra ord Racine eller Molière, och sen ska de skriva en viss sorts text om det, det hela är väldigt precist och upplägget tillåter liksom inga större avvikelser heller.
Och inför provet har de dessutom fått en lista över ord som sen pjäserna skrevs bytt betydelse, samt en lista med stilfigurer som man ska känna igen och hitta exempel på.
Och sen tvingade han mig att läsa en bit ur Britanicus av Racine, och jag kunde nog inte göra så mycket annat än att hålla med om att det var chiant.
Men vi höll på med det där i en timme i alla fall och man kan ju hoppas att det klarnat lite för honom så att det går bättre idag.

Faktum är att jag har minnen av att ha gjort liknande grejer, inte så mycket Racine och Molière, men gamla greker (versmått) och isländska sagor (stilfigurer) med mera.
Men mycket har jag också glömt.

Och tillbaka till det framgångsrika läsprojektet. Nu är tanken att sonen ska skriva några rader om boken han läst. Med tanke på att det ser ut som det gör i skolan säger jag att han får skriva precis som han vill. Titel, författarnamn och årtal ska vara med, resten får han göra som han känner med.
Och antagligen måste jag gömma datorn för att det ska bli gjort... fast det går ju inte, för han ska skriva det på en blogg.

Nästa bok att läsa funderar jag på nu. Tror jag tar La vie d'un homme inconnu av Makine. Den är visserligen svår, kanske för svår, men det tål ändå att prövas. För den är faktiskt spännande.
Jag testar, går det inte så får han ge upp, säger vi.

fredag 25 januari 2013

Några länktips

För er som inte redan sett de här bilderna idag, helt otroliga färgbilder från Paris från tidigt 1900-tal. (Thomas, på den här bloggen är de ännu fler!)

Och så ett lästips från Ralle. ;-)

Annars fortsätter jag läsa Modiano, här en riktigt präktig svensk artikel om senaste boken och författarskapet.

25 januari

Har upptäckt ett för mig nytt författarskap, Patrick Modianos. Här läser jag en roman av honom, Dora Bruder.


onsdag 23 januari 2013

Skrattar bäst som skrattar sist

Om ni kommer ihåg inlägget om svenska studenter som inte kan skriva svenska längre.
Det är inte bättre här.
På t ex elitskolan science po håller de rättstavningskurser för nykomna studenter. På den kommer bara de bästa in, ja, skolan alltså, inte rättstavningskursen.

Och mitt närmsta exempel, mitt eget kött och blod...
Dottern fick sitt avgångsbetyg i franska förra året, i år har de "istället" filosofi. Nå, i franska är det en muntlig del och en skriftlig. I den muntliga hade hon 17 av 20, i den skriftliga 9 av 20.
En pratkvarn, som hennes far så kärleksfullt uttryckte det hela.
I medel blir det ju ungefär trea, och det kunde varit värre, men antagligen också bättre.

Skulle gissa att hon är en ganska typisk fransk student av idag.
Hon läser ingenting, eller så gott som ingenting. Och alla hennes språk är ungefär så här. Engelska, svenska och i den mån hon hunnit lära sig någon - spanska.
Jag ska inte gå in på vad hon gör istället, det är liksom inte poängen med den här bloggen.
Däremot kan jag berätta om hennes två år yngre bror.
Han är nämligen exakt likadan förutom att han inte ens är en pratkvarn.
Ni hör vart det lutar? Riktigt dåliga betyg i språk.
Nej, han jobbar verkligen inte ihjäl sig, särskilt inte i tyskan. Och nej, inte heller han läser några andra skönlitterära böcker än de han verkligen måste.
Men eftersom det första barnet alltid är en sorts test som man sen rättar misstagen efter tänkte jag nu försöka tvinga sonen att i ett och ett halvt års tid läsa mer skönlitteratur. På franska. Inte bara det skolan bestämmer, utan sånt jag bestämmer.
Jag presenterade idén för honom igår och han gormade och skrek att jag alltid kom och bestämde saker.
Jag bestämmer inte, sa jag, men om du inte går med på det här så konfiskerar jag din dator.
Du kanske inte bestämmer, du ägnar dig åt utpressning, sa han. Fast på franska, på svenska har han inte en aning om ett sånt ord. Det är för att han inte läser på svenska heller.
Okej, sa jag. Bra.
Och så tvingade jag honom att börja.
En timme om dagen har jag sagt, men jag undrar om det håller. Minst en halvtimme kanske är mer realistiskt. Han får självfallet läsa mer.
Och sen förstår ni, sen ska vi, han och jag, först prata om boken ifråga, sen, när vi gjort det, ska han skriva om den. Och för det använder vi internet.
Vet inte om bloggen (för det blir en blogg) blir synlig i första taget, men det känns enklare att ha alltsammans där.
Igår bjöd jag in honom, han skrev snällt en harang som gick ut på att han skulle börja i morgon, men sen började han igår i alla fall.

Vad vi ska läsa? Vi började med Un pedigree av Modiano, en liten tunn bok om en barn- och ungdom som var ett riktigt hundliv.
Sen har jag ju faktiskt själv ägnat mig åt att läsa skönlitteratur på franska sen 2008, så jag har att ta av.

Och jäklar vad han ska få lov att jobba nu.
Och vad arg jag är på dem, inte bara mina barn, på allt och alla, för att det är så mycket enklare att göra en massa annat. Leka, spela, titta på film.
Jag vet inte om de blir dummare av det, men halva deras jag hamnar ju liksom i träda. Friche. Vårdas inte, kultiveras inte.
Till slut fattar de ju inte frågorna i matematik heller, och det beror på att de har så dålig nivå på sitt modersmål.

Nej, jag begär inte att han ska tycka att det här är roligt. Inte heller att han ska fortsätta läsa sen. Jag begär bara att han gör det, och att han gör det väl.
Och jag räknar, helt kallt med att datorn är så pass viktig för honom att han inser att han måste.

Med skägget i brevlådan, bästa hälsningar,

söndag 20 januari 2013

Vet hur man gör

Vet inte om ni fattat det, antagligen inte, men i alla fall har vi ca 15 cm snö här och det är ovanligt. Ingen plogar, utanför vissa portar skottar man och saltar litegrann, men resten är liksom jungfruligt. Alla rödljus ställs om till blinkande gult och gå-gubbarna stängs av. Det gör inte så mycket för ingen kör på gatorna.
Och ingen, som jag ser det, vet hur man gör.
Barnen, mina, de idioterna, klär sig som vanligt, typ jympaskor i tyg eller mockasiner i mocka, eller vad de nu brukar ha. Jag säger att de måste ta vandringskängorna och de säger att jag är hysterisk bara för att jag är svensk.
Ödets ironi, skulle jag vilja påstå, jag har ju i alla fall bott här längre än de.
Och sen halkar de iväg över vidderna och kommer hem med helt kvaddade skodon.

Själv använder jag samma pjuck som när jag går mot Kompostella. Jag har nog, nånstans, några gamla curlingkängor som jag tror att jag använde så här års, men jag är osäker. Man skulle olja dragkedjan (som blev full med grus) med ett stearinljus, om jag nu minns rätt.
I Sverige har jag ett par jättecoola (tycker jag) orangea kängor med danska flaggor på.
Men dom kan man ju inte ha här.
Det håller jag med barna om.

Vi har halkat runt hela dagen i våra mer eller mindre anpassade dojjor och det som är roligt i den här stan är att eftersom det så sällan kommer så mycket snö att man kan göra snögubbar så gör folk helt hysteriskt mycket snögubbar när den väl kommer.
Nere på vår lilla smatt står fyra stycken. En med svenska mått normal, nötter till ögon och murgröna kring halsen. Pinnar som hår. Två små men tillverkade enligt rätt princip (det vill säga man rullar snön till bollar och staplar dem på varann) och så en som verkar vara byggd enligt en annan princip. Någon har packat snö i hinkar och stjälpt innehållet i en trave samt petat in två hål och ett streck till mun. Liksom gjuten gubbe.
Kanske ett tecken på innovation, möjligt, men snarare ett tecken på att de inte vet hur man gör.

Det ska snöa i två dagar till enligt prognoserna. Jag förväntar mig totalt kaos.
Samt att barnen till slut sätter på sig vandringskängorna.
Fan vad dumma de är.

lördag 19 januari 2013

Läsningar om Ungern

Jag vill minnas att när jag läste Imre Kertész Mannen utan öde så blev det en sorts öppning, det som tidigare hade varit obegripligt - Förintelsen - blev begripligt. Tidigare hade jag läst sånt som "Det finns inte ord", "Man kan inte föreställa sig" (och det kan man nog inte), men i alla fall en sorts avståndstagande - i ord.
Med Mannen utan öde så kom orden på plats. Kertész visar att de finns. Allt människan kan hitta på finns det ord för, men i just den här romanen är det faktiskt han som uppfinner orden, hela den världen - och gör den just begriplig.
Och nu läser Lennart ännu fler böcker av Kertész, och i dagens inlägg om Galärdagbok så kommer liksom en nyckel till hur Kertész fann de här orden. Efter andra världskriget och judemorden/förintelsen (som var ovanligt "effektiv") i Ungern blev ju landet, som bekant, en del av Sovjetunionens intressesfär. Diktaturen blev en annan och den var inte direkt bättre. På wikisidan om Ungernrevolten -56 kan man läsa om fängslanden och rättegångar (eller inte) på 1,3 miljoner människor av en befolkning på 10 miljoner. Detta under Stalintiden 50-53.
Ungern går liksom ur askan i askan eller vad man ska säga.
Och mitt i detta är då Kertész, och konstaterar att frihet och allt sånt där som filosofer önskar och tror på i andra och lyckligare delar av världen, det är inte möjligt för honom.
Men Kertész är då inte bara ungrare (om han nu är det så mycket, han är i alla fall ungerskspråkig) utan även jude.
Och om man ska försöka sig på att sammanfatta Kertész teman, hans författarskap, så är det hur man skapar en identitet navigerande mellan livsfaror. Och hur man tar fasta på det som i sammanhanget blivit det som danat en - i hans fall det judiska. Men det är också hur man trots dessa liksom egentligen omöjliga yttre sammanhang skapar en inre sfär där man är helt fri. Musik, litteratur, tanke.
Rum i ostördhet, djupt gömda, långt inne i hjärnan, där ett motstånd och ett förhållningssätt formuleras. I skrift.

I den senast utgivna boken av Kertész på svenska, Från Budapest till Berlin, en dagbok (Weyler förlag, översättning Ervin Rosenberg) möter vi samma "jag" som i de andra böckerna. En trött och sjuk Kertész, men fortfarande lika skarp i tanke och resonemang.
Men vi möter också, och det är lite hit jag vill komma, dagens Ungern.
Kertész följer "sitt" Ungern, även om han under tiden han skriver boken flyttar ifrån det vilket är en befrielse. Han följer dess politik och dess återgång till gamla tider, det vill säga, hur Ungern återigen tar upp gamla visor, nationalism, förföljelser av romer och judehat.
Och där tycker jag så jäkla synd om honom. Det må vara fånigt, men på något vis är det som om den arma karln aldrig får se något positivt och bra växa fram.
Utan mest tvärtom.

För ungerskt judehat tycks vara en sorts tidvatten, det kommer och går, har olika styrka, men det finns alltid där.
I den här artikeln i Svenska Kommitén mot Antisemitisms nyhetsblad ger Kertész svenske översättare, Ervin Rosenberg, en utmärkt överblick över den här biten av den ungerska identiteten (eller vad man nu ska kalla det). Därmed givetvis inte sagt att alla ungrare är antisemiter, men rätt många verkar vara det.
Gellert Tamas, jätteduktig journalist med ungerskt påbrå ger en bild av dagens Ungern efter en resa i landet. Här skriver han om den hårdnande antisemitismen. Här om förföljelserna av romer i samma land.

Och i ljuset av detta, den bild av ett land som Rosenberg beskriver, där man håller på med en sorts historierevisionism i rätt omfattande skala, är det kanske inte så underligt att det också framkommer att den nuvarande regimen inte drar sig för rättsvidriga handlingar. Politiska motståndare fängslas utan rättegång, behandlas illa och hotas, i synnerhet om de råkar vara judar.
Det är i alla fall vad jag får ut av det här blogginlägget på en i övrigt mycket intressant och välskriven blogg om Ungern.

fredag 18 januari 2013

Det är lättare att stjäla en stjälk

Och så det här med att en städare har "stulit" ett tåg. Eller inte. Det kan väl ändå inte vara rätt ord? Kört iväg med tåget utan tillstånd - ja. Men stjäl gör man väl ändå grejer som man kan få med sig och sen gömma? Man själ liksom inte ett hyreshus heller. Eller andra lika skrymmande saker. Man kan stjäla virke, håller man på länge kan det bli en hel skog. Bilar kan man stjäla och säkert grävskopor också. Men tåg, ja, de går på spår, man måste liksom in i Norge eller Ryssland med dem för att de ska bli stulna. Och väl där måste någon vilja gömma dem på en rangerbangård och sen flytta dem ännu längre bort. Jag tror att Ryssland är bästa stället om man ska ge sig in i tågstöldbranschen.
Men då måste man bygga upp ett nät längs hela järnvägen, av hälare och folk i maskopi, eller bygga upp ett parallellt järnvägsnät där bara de stulna tågen går. Om natten. Kanske endast i tunnlar.
Det kunde bli en rätt spännande och framför allt realistisk bok. En liga som ägnar sig åt tågstölder med hjälp av städare och andra personal.

torsdag 17 januari 2013

Mina barn och dina ungar

Kollade halva programmet om "barnfattigdom" på svt play, sen orkade jag inte med det längre. Det klargjorde ingenting. En massa medelålders organisationstanter kollrades bort och svarade på marginella frågor men fick inte tala om helheten.
Ett antal kampanjer tycks ha överdrivit grovt. Dumt, jäkligt dumt, men varför inte, liksom? Det går ju inflation i allt, säger man bara sanningen så lyssnar ingen. I alla fall är väl det vad de trodde, de osäkra puckona.

Men är det inte rätt typiskt att när man i Sverige lanserar ett begrepp som barnfattigdom, så får alla frispel. Politikerna slår knut på sig själva, organisationerna löper amok. Vanlig fattigdom, där barn förstås drabbas lika mycket som övriga diskuterar man inte.
Och tänkte ni på det hur det hela tiden underströks i programmet (i alla fall i första halvan) att det handlade om svenska barn.
Det är liksom hemskare när svenska barn är fattiga än när andra är det. Och jag vet inte hur många gånger det påpekades att Sverige var ett av de rikaste länderna i världen.

Det senaste jag såg på fransk teve om något liknande var hur papperslösa ungar hade det som bodde med sina föräldrar i en motorvägsknut. Där kunde man (också) tala om fattigdom. Franska var de förstås inte heller.

Sammanfattning: Den underförstådda nationalismen i Uppdrag Gransknings senaste program (första halvan) gjorde att jag inte pallade se programmet till slut. Vilket skräp! Vilken jäkla skräpteve.

tisdag 15 januari 2013

15 januari

Om jag skulle skriva ett inlägg här idag. Hur skulle det då bli.
Kanske skulle jag länka till den här artikeln, som jag tyckte var intressant. Det enda lite dumma med den var bankandet på Axess för saker som de faktiskt inte är skyldiga till, bara för bankandets skull liksom. Principen att Axess i alla lägen måste framstå som mörkermän.
Annars: Böckerna blir fler och sämre och prognosen är att de blir ännu fler och ännu sämre.
Jag kunde inte sagt det bättre själv men hur kul är det?

Så låt oss ta något roligare. Min skrivarateljé. Den är faktiskt rolig, eller den börjar bli det nu. Vi håller på att lära känna varandra, förra gången fick jag reda på att en av deltagarna också deltar i en annan skrivarateljé. Gallimards. Där kostar en kurs för en berömd författare 1200€. Den är på sex gånger. Man betalar alltså nästan tvåtusen spänn per gång för att lära sig skriva för en fransk akademiledamot (eller likvärdig).
Nästan alla skönlitterära författare som kommer ut på Gallimard är dessutom akademiker inom humaniora.
Det finns kanske svenska jämförelser, men jag kommer inte på några.

Jag tog in ett pris på att tvätta och laga vår matta. Här i Paris, 2200€. Svensk motsvarighet 700€. Nu får mattjäveln flyga till Stockholm vid tillfälle, det är det liksom värt.
Vad man i sitt stilla sinne kan undra är om de franska författarna skriver tre gånger bättre romaner och är tre gånger bättre skrivarkurslärare - jag vet, jag har inga priser på skrivandet i Sv, men jag extrapolerar, okej?
Precis som man kan undra om mattan blir tre gånger helare och finare om vi låter tvätta och laga den här...
Jag är inte alls säker på det.

Och samtidigt kan man konstatera att det liksom är en nivåskillnad som ändå är betänklig. (Eller heter det så förresten?)

Okej, friends and others, pausen verkar vara slut för den här gången. Hörs,

fredag 4 januari 2013

4 januari

Hej vänner,

Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att ta en paus med bloggandet, med sociala medier över huvud taget.
Vill ni mig något så finns min mailadress i lilla rutan till höger.
På återseende,

torsdag 3 januari 2013

Teveprogram om böcker



För er som diskuterar om det är bra eller inte med en programledare för ett bokprogram som, okynnigt, gissar jag, slänger ur sig att hon inte läst Selma Lagerlöf. Tihi, liksom.
Det här you-tube klippet från den franska kanalen Senat innehåller en lång intervju med Houellebecq om hans då nya bok Kartan och territoriet. Samt annat.
Programmet, Bibliothèque Médicis, fortsätter, man kan se rubbet här.

I mina ögon är diskussionen absurd. All heder åt Bernur som försöker sätta ned foten. Men det ni borde göra är väl snarare att kräva ett kvalificerat program om litteratur?

tisdag 1 januari 2013

Gott Nytt År

Jaha, nu var det sagt. Då kan man köra de vanliga grejerna om köksskåp och målarfärg och sånt sen.

Vi mår bra. Kom hem alldeles för sent och gick runt och väckte barnen och önskade dem gott nytt år. Det var dubbelcineclub igår, en film i slutet av det gamla året, en till det första som hände i år. Båda amerikanska filmer i cirkusmiljö. Den första rätt bra, hette Trapets, typ. Den andra var hur lång som helst, och det handlade om en hur stor cirkus som helst med hur mycket elefanter, giraffer, jonglörer och så vidare som helst på scen samtidigt.
Istället för en tjej som snurrar högt uppe under taket i ett rep så var det tjugo rep och tjejer, på en gång.
Och rätt som det var så bara inte orkade jag kolla på fler elefanter och så gick jag hem.
Det regnade och var liksom milt.
Så skönt att komma ut igen.

Annars ingenting speciellt. Hej.