måndag 31 januari 2011

Min kropp är mitt verk



Kära vänner,
Jag anar en viss misstänksamhet från er sida vad gäller mina planer på Ett Nytt Liv. För att få er att inse hur allvarlig jag är kommer jag då och då påminna om föregångare på området. Som den här närmast installationsmässiga videon på tuben, gjord av mannen som under ett års intensiv träning tog två foton per dag.
Det enda som stör mig är kalsongbytena.

Dagens tips: längdskidåkning på golfbana är lagom svårt för nybörjare/otränade personer.

Vårt motto: till våren ska Klubblazern sitta som en - välj valfri persedel.

Er i vått och torrt,

S-B

Tvekan

Är det nånting jag är jävligt rädd för så är det diktatorer. Och diktaturer, själva regimen.

På fb dök en sida upp med foton som hette Women of Egypt, det var helt enkelt de rätt få foton som någon hittat i nyhetsströmmen där kvinnor som deltog i revolten hade fångats. Den som stod för sidan verkade ha ett arabiskt namn.
Jag knappade tveksamt in att jag gillade sidan, för på sätt och vis gjorde jag det. Jag har undrat om några kvinnor deltar i detta. Med sina hjärtan får man ju anta att de gör det, men kanske inte på gatan.
Och så dök en rätt förnuftig vän upp och skrev att är inte det här bästa sättet att se till att de här kvinnorna hamnar i klistret. Om det en dag kommer en hämnd.
Och det är ju inte otänkbart, så jag avgillade sidan igen. Vilket naturligtvis inte gör att den försvinner, men den cirkulerar lite mindre i alla fall.

Det skulle inte förvåna mig om den egyptiska makten en dag använder dessa bilder emot dessa kvinnor.
Och då vill jag åtminstone inte ha bidragit till deras elände.

Så, vad kan man göra för dem? Vet inte.
Det enda jag kommit på hittills är att gå in och prata en stund med våra två pizzabagare, visserligen i säkerhet i Paris, men jag antar att de är inte så lite oroliga. För sina familjer och vänner, för framtiden.
Det enda jag alltså kommer på att man kan göra är be för dem. Be för Egyptens folk (det låter inte så lite bibliskt).
Inte mycket, kanske, men kanske bättre än ingenting...

lördag 29 januari 2011

Bodils studenter

Jag har fattat att jag inte berättat tillräckligt om Zagreb. Kort rekapitulation först. Det är alltså Bodil som är lärare i svenska (sen i höstas) på "fakulteten" i Zagreb. Hon fick idén att eventuellt läsa en av mina romaner med sina sistaårsstudenter, de som är på femte året, och frågade mig om de fanns i pocket. Efter en hel del diskuterande mellan henne och studenterna kom de fram till att de ville läsa Arnes kiosk, varpå jag donerade det antal ex som behövdes, har för mig att det var fjorton. Orsaken till att jag kunde göra det så geschwint var att Bonniers makulerat de här böckerna och i samband med det gett mig 100 ex av varje. (Dem har jag i ett källarförråd i Bollmora. Ibland rear jag dem. Ibland inte.)

Sen åkte jag dit, och träffade Bodil och hennes studenter. De var jätteduktiga. Bodil hade verkligen satt dem i arbete vad gäller den här romanen. De hade googlat på ställen i Stockholm och sett hur det såg ut, de hade valt olika teman i boken och med ett av dem skrivit en text. De kunde sammanfatta boken - och det var så det började. En flicka gjorde det alldeles utmärkt.

Och sen diskuterade vi den. Eftersom det är en bok om unga människor och huvudspåret är en (olycklig) love story kom samtalet att i rätt stor utsträckning att handla om det. Om huvudpersonerna, deras handlande och deras känslor.
Jag hade lite glömt hur det var att vara sådär ung, och hur man läser då. Mer med liv och lust liksom. Numera läser jag ju alltid själv med en sorts kritisk blick, trovärdighet, språk, konstruktion, huvudteman och biteman. Jag struntar mer eller mindre i karaktärerna och handlingen. Men de gjorde inte dessa unga studenter.
De var jättegulliga. Dessutom opretentiösa och stillsamt nyfikna, verkligen urgulliga.

På detta möte var också svenska ambassadens kulturansvariga med, samt ytterligare ett par lärare i svenska, Bodils kollegor, helt enkelt. Så det hela var lite officiellt också.

I övrigt har folk frågat vad vi gjorde och då har jag förklarat att Bodil ju har hund, så vi käkade inte på krogen, men vi kom in på barer. Vi gick flera fina promenader i stan - och så umgicks vi. Även med hunden.

Vi hade jättetrevligt!

En sund själ i en sund kropp/Kroppen är själens boning/osv

Nu tänkte jag börja vardagsblogga lite här. Blogging=jogging, tänkte jag.

Mitt nyårslöfte blev, sent omsider, att börja träna...
Låter det tråkigt? Det är inget mot vad det är! Sent ska syndaren vakna. Men nu är jag väckt. Jag insåg att det inte funkar vid min ålder att leva som svenska journalister i 35-årsåldern. Ni vet, ja? Man skriver i stort sett varje dag på fb och twitter och var man nu skriver, i sin alldeles hemliga dagbok, kanske, att nu är jag så sugen på vin, nu tar jag ett glas vin, nu har jag gjort mig förtjänt av ett glas vin. Och så vidare. Och så dricker man alltså för mycket, käkar kanske för mycket eller fel och så tränar man inte, eller sporadiskt eller rätt ordentligt.
Strunt samma.
Det där funkar till en viss ålder, sen gör det inte det längre. Jag vet inte exakt var gränsen går, men jag gissar nånstans mellan 40 och 45. Jag har med andra ord passerat den med minst ett par år.

För då, mina vänner, börjar detta pimplande straffa sig. Och träning verkar osannolikt jobbigt.

Med andra ord, Ett Nytt Liv.
Jag har skrivit in mig på la gym suédoise. Det är exakt som friskis och svettis, så där behöver man inte känna sig främmande direkt. Om man fixar att koordinera armar och ben vill säga.

Och nu ska denna blogg bli en friskvårdsblogg, tillägnad Sven-Bertil Taube.

Hej,

fredag 28 januari 2011

Vårkollektionen är här

Tröttnade på mörkret, anser att det här är en vårkollektion av något slag. Ser även att det liksom fattas en rad under rubriken där det borde stå "med rätt att tycka" eller "mitt i språnget" eller vad fan som helst egentligen.
Kanske skriver jag dit något en dag.
Med gipsad arm
Ständigt cyklande
Socialare än så här blir det inte
Livsledans språkrör
Tidigare var jag kritisk till sossarnas kulturpolitik nu ser jag ingen kulturpolitik alls
Storm i ett vattenglas
I orkanens öga
You name it

Annars har jag gått på slutrea idag. Finns nog inget mer deprimerande än slutrea på Monop. Ihop med defekta handväskor i syntet ligger spidermanleksaker och kartonger med nylonstrumpor i udda storlekar. 70% på allt.

Ett uttryck jag föresatt mig att använda i år är till varnagel. Kanske kunde man ha det som underrubrik. Men jag är lite osäker på vad det betyder, nåt i stil med till varning?

Allmänheten varnas.

Hej.

torsdag 27 januari 2011

Kungsången

skulle jag spontant skriva, tror jag. Sen kollade jag på google.
Kungsången 487 träffar
Kungssången 6280 träffar, däribland wiki, hovets sajt m fl.
Ändå känns det fel.

Vid fortsatt googlande tror jag mig finna någon typ av förklaring, låter heter inte Kungsången, den heter Ur svenska hjärtans djup en gång, så kallas den t ex i Svensk söndagsskolsångbok från 1908.

Med andra ord, man säger Kungsången, men det är inte så den heter, det är alltså en muntlig grej som ingen riktigt vet hur man stavar? Men borde det inte finnas några regler för detta, och hur lyder i såna fall de? Jag vill skriva Kungsången.

Och varför heter det då Kungsgatan? Det är kungens gata, okej. Men Drottninggatan, då?
Ser inte stavningen Kungssången ut ungefär som om man stavade drottningssylt med just två s?
Kungsport, kungsord, kungörelse? Nä, jag skojade. Kröning heter väl det.

Jag fattar inte logiken här, inte ens min egen. Kan det vara att låten är till kungen, medan kungs- betecknar att det är kungen som är ägare? Alltså om kungen sjöng för sig själv skulle det bli logiskt att kalla biten Kungssången?
Ja, så är det nog. Ungefär som Kungens kurva.

Hej.

onsdag 26 januari 2011

PASKI SIR superior II

Det var en ost. Inuti det fina paketet låg en vakummförpackad ost. Den var inte, som jag trodde, vit och lite mjölig, utan stenhård och mörkt gul innanför ett stearinskal som liknade putsen på husen om man ska vara sån. Tung. Den påminde om ett sånt där brett ljus man hade på 70-talet, ett av flera på en ljusbricka.

Jag tror att det tar ganska lång tid innan den tar slut.

tisdag 25 januari 2011

PASKI SIR superior

Kroatien ligger utanför den europeiska unionen. Jag hade inte riktigt tänkt på vad det innebar för själva resandet innan jag reste, men blev varse att det då var som förr i tiden. Passkontroll med stämpel (vilket gladde mig på något vis), och så långa och omöjliga transportsträckor på flygplatsen här i Paris. Man fick åka ett litet matartåg mellan plan och bagageutlämning. Sen var det tjugo minuters förvirrande promenad till utgången.

Men, det var inte det jag skulle skriva om egentligen, utan det var att i och med detta så hade Zagrebs lilla flygplats en för sin storlek gigantisk taxfree. Eftersom jag hade lite kuna kvar tänkte jag att jag skulle köpa en flaska lokalt rött med mig hem. Någon sådan fann jag inte, däremot massor av whiskey-sorter och likörer. Lacoste-tröjor och rätt snygga handväskor.
Det enda som jag uppfattade som en lokal produkt var det här paketet. Det låg i en kyldisk. Kostade lika mycket som den 12 år gamla whiskey jag köpte till slut. Något jag inte hade begripit förrän jag hamnade i kassan. Men då gick det så bra att fylla på med kreditkortet.
Så jag köpte det, antagligen för att det liknar de julklappar vi slog in då jag var barn. Man skulle lacka paketen, och ha ett sigill. När jag gifte mig med en greve hoppades jag rätt mycket på en sån där ring med vapen som ju är tänkt för detta ändamål. Hittills har det inte blivit någon. I alla fall:

Nu tror jag att det är en ost. Men jag vet inte. Barnen tycker synd om mig för det och när jag inte svarar på vad den kostade så tycker de ännu mer synd om mig.
Jag har sagt att vi inte kan äta den förrän vi allihop är samlade samtidigt. Det innebär som tidigast i morgon.

Med andra ord, i morgon talar jag om vad det var.

söndag 23 januari 2011

Nu kommer vykorten

Det var lite kallt de här dagarna jag tillbringade i Zagreb, så jag tog inte fullt så många foton som jag hade velat. Inser jag nu. Men som Bodil påpekade: Karin, du tar alltid så bra kort!
Nu tänkte jag alltså visa er några. Här är först ett litet monument som fascinerade mig. Det ligger mellan två halvor av en stor utfart från stan, ungefär som om man la en gräsmatta mellan höger- och vänsterfil på Nynäsvägen och där ställde ett monument.
Som synes omges det av vajande fanor varav varannan är kroatisk. Man såg över huvud taget mycket flaggor i stan, ibland hängde den kroatiska bredvid EUs stjärnbanér (eller vad den nu heter) och då tyckte jag nog att de föregrep händelserna något.

Här rätt skum arkitektur. På baksidan av detta närmast organiska hus låg en liten bilverkstad där jättehög popmusik strömmade ut, svajiga bitar på kroatiska (antar jag). Jag kom att tänka på melodifestivalen.

Här en ganska lätt fråga, eller kanske uppmaning: Gissa hunden!

Och här ska man då gissa kyrkan.

Slutligen det Bodil kallar patriotens hus. Ett självbygge lite i stil med Facteur Chevals hus. Om än i mindre skala. Även den förra byggnaden påminner något om Chevals projekt. Dock ej monumentet.

Återkommer med mer så småningom, hej på en stund,

fredag 21 januari 2011

Hej från Zagreb

Resan gick bra, Zagreb är en ganska liten vid stad med berg i norr men
flod i söder. Spårvagnar.
Märklig blandning utanför stadskärnan av miljonprogram och
inkorporerade små byar med päronträd och grönsaksland.
Ska nu om en stund träffa Bodils studenter som läst Arnes kiosk. Ska bli kul.
Nu skickar jag ett monument.

Envoyé de mon iPhone

torsdag 20 januari 2011

På resande fot

Åker bort ett par dagar, till Zagreb. Har vi tur så blir det några bilder på Londi och den där spännande korvsjön - även här!

Hörs,

söndag 16 januari 2011

ordförståelse

Här en rätt bra artikel som åtminstone snuddar vid något som jag aldrig fattat skillnaden mellan, integration och assimilation. Vi talar om invandrare, och vi verkar ha övergivit multikultin, som väl fö var en skivaffär nära Slussen?
Slutklämmen i Johansson Heinös artikel lyder så här:

Däremot stannar integrationsdebatten ofta vid en diskussion om hur vi ska skapa mer integration. Vad slutmålet för integrationspolitiken är förblir dock oklart. Fördelen med att istället tala om assimilation är att begreppet öppnar upp för en debatt om hur mycket enhet som är önskvärd i ett samhälle och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.

Assimilation skulle alltså vara det som gör att invandraren närmar sig den nya kulturen? Gör den till sin? Om jag börjar käka med bröd och gaffel istället för kniv och gaffel så är jag vad gäller bordsskick assimilerad? Eller är jag integrerad?
Och om jag vägrar/inte kan så är jag multikulti?

Okej, jag är antagligen inget bra exempel på invandrare för svenska debattörer, hela den debatten osar ju i stor utsträckning hur invandrarna ska ändra på sig för att passa svenskarna. Rimligt kan tyckas, åtminstone i en del fundamentala frågor.

Men, och detta är väl ungefär det som gör mig till ett dåligt exempel, jag är inte säker på att man som invandrare varken vill eller kan ändra på sig så till den milda grad. Jag märker själv hur vissa svenska idéer jag har aldrig kommer gå ur mig, hur länge jag stannar i det här landet jag nu bor i. Och det är såna idéer som handlar om könsroller, familj - sånt som är viktigt för svenskar, påstås det ju. Nu är ju inte Frankrike ett land där ett svenskt mönster är helt omöjligt att leva med, men skillnaderna är större än man i förstone kan tro. Inte på ytan, utan i grunden.

Och om jag nu inte vill det, efter nästan tjugo år i utlandet, varför skulle invandrare till Sverige vilja? Jag misstänker att idéer integrering, vad det nu är, liksom assimilation, är önskedrömmar från värdländernas sida. På lång sikt är det säkert möjligt. Tre generationer sägs ju en lyckad integration ta.
Men på det gäng som kommit nu och deras barn kan man alltså inte vara säker.
Och för tydlighetens skull: Jag talar inte om några extremer här, folk som blir kriminella eller terrorister. Jag talar om vanliga invandrare som vill jobba och ja, integreras eller vad det då är. Jag talar om gränsen. Hur mycket av sin identitet är man beredd att ge upp? Och vilket är priset?

torsdag 13 januari 2011

Deutsch ist klasse

Jag blir mer och mer irriterad på att jag inte kan tyska. Men, som sagt, jag har en son som ska göra det! Det tråkiga med honom, eller inte honom, utan omständigheterna, är att han har en fransk tyskalärare som närmar sig 70-årsåldern. Enligt honom alltså. Drygt 60, skulle jag säga.

Vi försöker träna ändå. Jag med låtsastyska och han med den han nu har, efter två års lektioner. Jag frågade honom något idag och han svarade på det att han inte deltar i tal så mycket på lektionerna.
Varför?
Hon ställer fel typ av frågor.
Jaha, som vadå?
Ja, tror ni på ufon? (Unbekant Flug Objekt)
Och sen började han förklara att han visst tror att det kan finnas liv på andra ställen, varpå jag avbryter med en lång utläggning om avstånd. Redan solen är på 8 minuters avstånd med ljushastigheten och andra solsystem är väldigt mycket längre bort och vi kan flyga med en hastighet som överstiger ljudhastigheten, men ljusets hastighet är det högsta vi känner till vad gäller hastighet. Och i vårt eget solsystem så finns inte förutsättningarna och därför är det högst osannolikt att vi någonsin kommer få se dessa levande varelser från andra världar.
Säger jag.
Och sen försöker jag få honom att översätta detta, till tyska, vilket han inte kan, inte ens med min hjälp, och då avslutar jag det hela med ett konstaterande: Ja, där ser du vad svårt det är att lära sig främmande språk!
Varpå han himlar med ögonen och går och spelar spel istället.

Vart vill jag komma med detta?
Ingenstans, jag vill bara bort från det förra inlägget. Samt tillägga att jag verkligen gillar tyska.

Hej.

tisdag 11 januari 2011

en blogg

Detta är trots allt en blogg, med allt vad det nu innebär. Man kan skriva vad fan som helst.
Precis som Peter Englund.

Här har vintern övergått i blidväder, tar man ylletröja under vinterjackan så får man lov att gå med den senare uppknäppt. Ljuset visar dock fortfarande sin frånvaro. Vi går till skolan i vintermörker, asfalten är regnblank och varje morgon frågar jag sonen om det verkligen var så mörkt igår. Jodå, försäkrar han. Så är det på vintern.
Detta milda överseende som barn kan ha med sina föräldrar; jag minns det inte (men det fanns antagligen) med de två äldre.
Nej, mamma, nej, säger sonen och ler. Överseende.
Som om jag verkligen inte visste vad jag talar om.

Åldrandets fälla: det kommer jag alltid hävda att jag gör.

UPPDATERING: Tänkte på den översta meningen sen, ångrade lite att jag skrev dit den, men det heter ju att man inte kan ta bort något på internet, inte egentligen. Det finns alltid kvar. Nånstans. Kanske gör det det, vad vet jag. I alla fall så tänkte jag att jag gick i en annan fälla där, genom att skriva den där raden. Jag la mig i något som inte angår mig, det är det första, men jag gjorde det också på det där sättet som jag menar att jag i princip slutat med.

I flera trådar på fb har den här historien förstås dykt upp. Englund själv skrev nånstans om skolgårdsmentalitet.
Och det är ungefär där min självkritik kommer in. På fb och på det ställen jag kommit i kontakt med detta så har det varit jag själv och ett par andra duktiga tjejer som sagt åååt Peeeter att Lägga aaaav! Jag hör min egen 10-åriga röst, liksom.

Hela förhållningssättet, mitt liksom alla andras, är ju ungefär på den nivån. Sen började jag fundera på detta med oss duktiga tjejer, ofta med borgerlig bakgrund, och så de där killarna, ofta med arbetarbakgrund, som måste visa upp sig, visa upp sin yta, sina bakfyllor, vilka de umgås med, vilka fina jobb de har, hur mycket pengar de tjänar, hur bra eller inte bra de dansar...

Och jag bara ruttnade på alltsammans.
Näe, inte en gång till att jag kommenterar sånt. Det hör inte hemma i nyhetsflödet.

lördag 8 januari 2011

Vilken drottning?

Hon står på scenen. Hon för en monolog. Hon anklagar mamma, pappa och Tyskland. Här har vi en peripeti.
Det som kommer efter är bilder från koncentrationslägren. Hon blundar, det hjälper inte, hon har sett i levande livet alltför många gånger.
Mattan har, milt uttryckt, ryckts bort under hennes fötter.

Hon får sin egen privata historia reviderad av svenska media. Och dessa media kräver dessutom att hon ska reagera som en man, direkt. Fördöma och peka med hela handen.
Men hur gör man det om man alldeles nyss fick reda på att det som var ens identitet vilade på en lögn? Inte vilken lögn som helst dessutom, utan den där som krävde miljontals dödsoffer.

Själv var hon barn .
Nu är hon ställföreträdande gudinna, precis som i vilket antikt drama som helst.

Hon har lämnat sitt land, gift sig med kungen i ett annat.

Om inte någon skriver ett drama om henne så gör jag det. Här finns att ta av. Verkligheten överträffar konsten. Någon måste bära skulden, någon måste offras.
Vad ska hon kunna göra för att blidka oss, den blodtörstiga anonyma publiken?
Mörda sina barn?
Ett klassiskt grepp som väl inte funkar i det här läget.
Sticka ut sina ögon?
Bättre men inte helt bra.

Göra en pudel?

lördagsgodis



Snart dags för Cineclub igen, vi kör en repetition.

Spill utläst och jag orkar inte skriva ett ord till om den. Men om jag ska göra en mycket kort resumé: Gröt med russin. Formlös.

Och då får man väl tänka på att gröt även kan vara utan russin, samt att det kan bjudas lammstek med potatisgratäng. Också.

torsdag 6 januari 2011

mer Spill-tid

Har läst ungefär halva boken nu, och tycker, som bernur, att den tar sig.
Men den kommer aldrig bli något jag verkligen gillar. Inte en berättelse att återvända till, inte ett välkänt landskap i vilket jag trivs.
Därtill är den fortfarande alldeles för snårig. Felen är färre men fortsätter ändå. Böjd som en karyatid skriver hon om en flicka som närmast verkar dansa magdans iförd endast combinaison. Fan tro't.
Det är en liksom plottrig berättelse, och man irriterar sig rejält på huvudpersonen, framför allt hennes tamhet. En spak brud som gör som mamma och pappa säger, inte utan bitterhet. Har vi hört det förut? Ja, tusentals gånger. Miljontals.
Författaren Sigrid Combüchen själv är lite roligare då hon t ex passar på att hämnas på Willy Kyrklund, salig i åminnelse. Påstår att hans dissande av henne står på nätet.
Det tror jag inte heller, däremot att han dissat. Och hur, för det skriver hon själv.
Nu tänker jag inte hålla på och jamsa om det intrikata i alla plan, inte heller om metaberättelsen eller fiktion kontra verklighet.
Jag läser detta som om det var en story författaren vill berätta. Den verkar handla om en tjej som växer upp i Lund på trettiotalet. En familjeflicka med danskt påbrå och (familje)förbindelser i Tyskland och England. Stor familj med tre eller fyra bröder, sjuklig despotisk pappa och mor helt utan personliga egenskaper. Hennes liv är astråkigt, hon tar studenten med högre betyg än någon jag stött på i mitt liv, och då har jag ändå stött på folk som fått Stockholms bästa studentbetyg och som det skrevs om i tidningen av den anledningen.
Men här går detta briljanta studentbetyg alla förbi.
Ska man tro på det då?
Jag gör det inte. Igen.
Alltså, en människa om än romanfigur, med den intellektuella kapaciteten Combüchen påstår att hon har, sätter man sig inte på så lätt. Påstår jag.
Men jodå, det gör man och fogligt finner hon sig i det.

Till den här storyn kommer då en rätt påfrestande andra del där författaren Combüchen har kontakt med denna kvinna/romangestalt och brevväxlar med henne. Hon bor i Spanien och spelar golf och i den mån hon säger något så verkar hon rätt nöjd med tillvaron. Alltsammans är so far faktiskt utan större intresse.
För att inte tala om metan... Nähä? Är det verkligen så jobbigt att skriva romaner? Det hade jag ingen aaaning om!

Okej, positivt och trovärdigt: fina stads- och landskapsskildringar. Stor precision och vad det verkar kunskap och kläder, mode och sömnad. Likaså vad gäller mat och menyer, med undantag för Algeriet-importen av frukt i juni jag skrev om förra gången.
Rätt kul användning av Google och internet som strukturgivande impulser. Ett antal påhittade eller inte googlingar, alltså.
Fast även här finns sånt jag tvivlar på, söka på lagfarter i mitten av 90-talet på nätet och få fram i stort sett rubbet? I Stockholm hade de inte blivit klara med att föra över arkiven till mikrofilm (som det hette då) i början av 90-talet, om jag nu minns rätt.
Lund måste ha varit extremt i framkant. Vilket förstås inte är en omöjlighet även om det sätter trovärdigheten på vissa prov.

Men, jag gillar rakare puckar och karaktärer som rör sig utanför dagens schabloner om historisk tid. Och det kan man inte riktigt säga att jag får här. Åtminstone inte med halva boken läst.
Jag ska i alla fall läsa klart för att se hur det går. Så SÅ dålig är den i alla fall inte.

PS. Jo, jag vet. Jag vet att jag tar i och att ingen annan verkar att ha något att invända mot den här romanen. Just därför, tänker jag. Kanske.
Fast nej, det finns andra romaner som alla gillat och som jag också gillat.
Fast jag tänker inte läsa Knausgård.

Hej.

onsdag 5 januari 2011

Jag läser korrektur var jag än läser

Jag läser korrektur och samtidigt, i pauserna, så läser jag, antagligen dumt nog, Combüchens roman Spill - en damroman. Dumt nog säger jag för jag läser den som om den vore ett korrektur, och här finns att rätta, om man nu är inställd på den våglängden. Och det är jag alltså.

Och jag fattar inte riktigt hur kritiker kunnat säga att den här romanen är perfekt. Den kanske är bra, den är säkert klart över medel. Men den är långt ifrån perfekt.

Några exempel:
s. 11 Det byggdes som de flesta andra i 1900-talets första decennium och putsen är idag målad svagt rosa med gröna fönsterbågar.
Det mest flagranta är förstås att putsen knappast är målad med fönsterbågar, gröna eller ej. Det andra är att puts inte är målad, den är infärgad. Det är själva grejen med puts.
Är den verkligen målad, man kan ju tänka sig att man målar ovanpå en existerande puts, så är det inte ett underhåll jag skulle rekommendera. I sammanhanget inte heller troligt då huset är tämligen nyrenoverat.

Sen förklarar hon vad ärmhållare är, som om det behövdes, men inte vad en mugg Roiboos är för något. Mig stör det eftersom jag får onödig information, men däremot inte nödvändig.

s. 30 håller huvudpersonen på att laga mat, tio ankor närmare bestämt. Och rätt som det är har dessa tio ankor övergått till att bli tio ankrätter. Det är väl en helt annan sak?

s. 39 ... han visste inget om sådant för han var sifferkarl och gjorde inga handtag.
Nej, och när man kommer till en tom park så utbrister man med samma logik: Här var det inga katter!

Det fortsätter. Huvudpersonen är med om en filminspelning och hela film- och statistgänget får kantinmat, i den ingår bland annat gula plommon och röda vinbär. Jättegott säkert. Några sidor senare preciseras tidpunkten till juni månad.
Mogen frukt och mogna bär i Skåne i juni, på 30-talet? Flyger de in dem från Algeriet då, eller?

Jag kunde hålla på hur länge som helst, men slutar här. I början av läsningen hittade jag alldeles för mycket, nu har det lugnat ned sig lite. Jag ska inte säga något om boken som helhet än, för jag är inte klar. Men helt uppenbart är att sånt här påverkar helheten.
För mig.

Er korrekturläsare och språkpolis,

måndag 3 januari 2011

Nya frågor, ständigt nya frågor

Vad hände egentligen med Marie-Antoinettes kvarlevor? Frågan hopar sig och jag orkar inte googla. Om någon vet är svaret välkommet. Har fört upp ämnet på tal här, men det hela utmynnade i oenighet. Sonen (som läser tyska) menade att den arma kraken dessutom, utöver att vara giljotinerad, var giljotinerad med en giljotin som ännu inte var perfekt. Suddig bila, typ. Så man måste göra om det.
Sonens far dementerade med huvudskakningar. Å det bestämdaste.
Jag tycker, förstås, att hela frågan, blev ännu mer absurd.

Annars tänkte jag skriva en bit om hur dåligt det franska skolsystemet är på att lära ut tyska. Engelska går bra, men tyskan haltar. Läraren är gammal och de gör ingenting. Jag har ingen som helst användning för denne sons kunskaper i ämnet ity de är obefintliga.
Vilket stör mig.

En grej till de är urdåliga på här: sånger och visor. De har fanimig ingen som helst gemensam repertoar. Urtrist. De bara pratar och pratar. Och även om de kan vara spirituella (ésprit) så finns det inga som helst garantier för den saken.

Slutligen läser jag korrektur och det är ingen sinekur. Kommatering. Jag önskar verkligen att jag hade lärt mig kommatering. Jag går helt på känn där. Semikolon däremot klarar jag fint.
Men förläggaren springer som en örn, som sonen säger, i och för sig inte om just henne. Och vad gäller kommateringen så verkar hon inte tappad bakom en vagn. Heller inte överkänslig.

En sista fråga: Har någon i min generation eller möjligen yngre, lärt sig regler för kommatering?
Inte börja en mening med Och är det enda jag minns. Och det gör jag hela tiden.

Hej.

söndag 2 januari 2011

Kjolens dag


Ungefär ett år efter att den gick upp på biograferna har jag sett filmen La journée de la jupe. I huvudrollen som franskaläraren som får kortslutning (pète les plombs) ser vi Isabelle Adjani.

Det här är ytterligare en film om det franska samhället och dess - allas våra? - problem med integrationen. Och precis som i Entre les murs så utspelar den sig i skolmiljö, vad det verkar i en "svår förort" där majoriteten är, eller kanske snarare tror sig vara, muslimer. Det är ett gäng kriminella unga män i övre tonåren vi möter, samt några förtryckta flickor. Och precis som i filmen Entre les murs så är det franskaläraren som står i centrum, som står för förnuft, den konfessionslösa skolan (och i förlängningen staten, för att inte säga samhället). Men nu verkar hon ha fått nog, nog av trakasserier, av vulgära glåpord, av våld och just kriminalitet. Ett vapen faller ur en av killarnas ryggsäck och just denna lektion i franska, som skulle handla om dramatik och Molière tar en helt ny vändning.
Också detta typiskt franskt. Hjärtat av det franska, det som skolan försöker lära ut och det som alla måste kunna, är språket och kulturen i vidare mening.

Så Adjani fortsätter sin lektion, denna gång under pistolhot. Men också annat är än mer desperat än i Entre les murs. Franskläraren är övergiven av sin rektor och av flertalet av sina kollegor. Det gisslandrama som det hela framstår som utifrån genom media som snabbt infinner sig, präglas av kaos, dels i förorten, dels inom polisväsendet och slutligen kommer en rejält korkad skol- eller utbildningsminister dit och gör saken ännu värre.
Läraren är alltså helt ensam och inte nog med att hon kämpar för den konfessionsfria skolan, hon kräver också att kvinnor ska kunna bära kjol utan att bli kallade horor.

Det är en rejält sorglig film, dramaturgiskt tillrättalagd med överraskningsmoment in i det sista, som ändra lyckas framstå som relativt verklighetstrogen. Den väjer inte för det totala misslyckande som det franska samhället har inom sig.

Diskussionen om demokratins grundläggande värderingar och vem som vågar stå upp för dem, kanske med risk för sitt eget liv, är det som står i centrum.
Något att fundera över i ljuset av den senaste tidens händelser i Sverige, liksom i frågan om yttrandefrihet: Mohammedteckningar och hot mot tecknare och konstnärer.
Filmen är helt enkelt ett lysande underlag för den nödvändiga diskussion som hela tiden måste hållas vid liv - om, i förlängningen, demokratin ska kunna bestå.
Jag hoppas, men har svårt att tro, att den når ut till i stort sett alla svenska högstadie- och gymnasieskolor.

lördag 1 januari 2011

Gott Nytt 2011

Nu har jag spammat diverse bloggar med mer eller mindre obegripliga kommentarer. Önskar er alla ett Lysande Fantastiskt 2011!

Envoyé de mon iPhone