söndag 30 mars 2008

författaryrket

Den här utredningens resultat intresserar mig.
I artikeln påpekas redan de faktorer som för mig gör det omöjligt att vara författare, åtminstone svensk författare.
Man anar redan en framtid som är just som musikindustrins, författaren kommer inte tjäna några pengar (alls) på sina böcker, de blir en sorts dammsamlande objekt i några få bibliotek.
Däremot blir han/hon ännu tydligare en artist. En människa som står på scenen eller sitter i tevesofforna.

Och är det nånting som jag tycker verkar urjobbigt, så är det just det. Det fråntar författaren egentligen allt vad integritet heter.
Man skriver ju inte böcker för att prata om dem, utan för att de säger vad det är man vill ha sagt.

tro eller inte

Det här är en artikel som diskuterats mycket på företrädesvis kristna bloggar.
Varför lockar inte kristendomen fler?
Och jag tillhör ju dem som inte lockades av kristendomen så länge jag bodde i Sverige. Svenska kyrkan var för mig liktydig med pingisbord och gitarr och fritidsverksamhet för mellanstadiebarn där man inte fick svära.
Hade dessutom en lärare i mellanstadiet som var pingstvän och kom direkt från Norrland till en av Stockholms snabbast växande förorter. Han klarade inte riktigt det. Eller också var det jag/vi som inte riktigt klarade honom. Strunt samma.
Men man kan fundera på frågan.
Skulle tro att de allra flesta svenska barn växer upp, som jag själv gjorde, med ingen eller möjligen mycket liten kontakt med svenska kyrkan. Någon gudstjänst i advent, kanske. Skolavslutning i kyrkan, kanske.
Man skulle konfirmera sig för att få en moped. Och jag ville inte ha en moped.
Så var den saken ur världen.
Det närmaste jag kom konfirmanderna var att jag kollade gruppfotona på dem som satt uppsatta utanför ICA i centrum.

Och så gifte jag mig in i en katolsk miljö. Kan man väl kalla det.
Men den katolicismen är och förblir mycket diskret. Om man tror eller inte är en privatsak, inget man någonsin predikar. Man går i mässan om man kan, ordnar en mässa i vissa sammanhang. Och man dömer aldrig någon annan.
Så det tog tid innan jag fattade vad eller om det innebar något.
Om jag nu har gjort det.
Jag menar, ingen i den här miljön jag kom till försökte på något vis pressa mig in i ett mönster som var främmande. Jag var mest irriterad på svärfamiljen som alltid kom för sent till mässan vilket gjorde att man fick stå längst bak och hade ännu mindre möjligheter att eventuellt tillgodogöra sig något.

För att göra en lång historia kort så har jag så småningom "kommit ikapp", eller snarare, jag var inte konfirmerad i Svenska Kyrkan, hade även gått ur den i tjugoårsåldern, den där skattetekniska biten, möjligen förknippad med tro för somliga? Jättekonstig i mina ögon, som kollektivanslutningen till sossarna för vissa fackförbund som höll på länge.

Och så småningom har jag alltså blivit konfirmerad. Här. I den katolska kyrkan.
Men för att återgå till artikeln i Dagen:

Birger: Jag känner också flera som är på väg att konvertera till katolicismen för att de tycker den är så tydlig. Niklas: Även om katolicismen är lika mångfacetterad som protestantismen. Men det är ändå tydligheten som utgör en attraktion.När jag talar med katoliker så säger de att Sverige har en av de katolska kyrkorna i världen med högst svansföring. Man är verkligen katolsk och håller fast vid kyrkans dogmer för man har konverterat från en förfallen svensk kyrka, en ljum frikyrka eller har kommit från ett sekulärt samhälle. Då är man mer medveten i de värden man kliver in i.

"Niklas och Birger" beskriver här de svenska katolikerna. Och det stämmer säkert på dem. Men dit hör jag ju inte heller!
Det är som om all svensk kristenhet måste gapa om sin existens.
Och jag tycker inte det. Förstås. Jag tycker att man kan ligga lågt med sin tro, däremot ska den väl, helst, genomsyra ens övriga ställningstaganden.
Men också där har jag problem med den svenska synen på samtliga kristna. Det är som om man hela tiden måste lyda. Eller stå i opposition, göra show av något.
Man kan inte fritt röra sig in och ut genom maskorna i en sorts nät.
Förhålla sig självständigt till vad olika ledare säger och tycka att somligt är bra och annat är mindre bra. Är man katolik så ska man i svenskars ögon lyda påven. Jag menar, vem kan det? Påven är ju inte där för att bli lydd, han ger riktlinjer och sen förhåller vi oss som vi tror och kan. Man kan ju även tänka sig att han ibland misstar sig.

Så jag vet inte. Kanske kan jag inte vara utövande katolik i Sverige, det skulle inte förvåna mig. Här går det dock bra.
Och nu tänker jag inte säga ett ord mer i den här frågan.

fredag 28 mars 2008

bojkottar Sarko?

Satt och kollade en debatt om just det här igår kväll på teve. Med var en av Sarkos ministrar som jag inte kommer ihåg namnet på, chefredaktören för tynande Libération som jag inte heller kommer ihåg namnet på, den gule socialisten som jag kommer ihåg namnet på; Fabius! samt Kinas ambassadör i Frankrike som jag inte uppfattade namnet på, och så några idrottsmän som jag helt ärligt är fullkomligt ointresserad av namnen på.
Den som googlar på namn har inte mycket att hämta här.
Iallafall.
Det intressanta var ju hur alla pucklade på den här ambassadören som i sin tur hävdade att de där tibetanska munkarna utnyttjade situationen. Och så kan man förstås också se det.
Vad vi, här hemma, kom fram till var i alla fall att det är jättelöjligt att lite halvbojkotta invigningen. Det är uteslutet att bojkotta hela OS, alltför mycket står på spel. Men då kommer man från europeiskt håll fram till denna halvmessyr.
Vi (Blott Sverige) menar att om vi (Europa) menade allvar med tugget om mänskliga rättigheter så förklarade vi krig. Som i Irak.

Men det gör vi ju inte. Så då kan vi lika gärna åka dit och vifta med flaggor också.
PS: Som kanske märks så säter bloggaren ned foten titt som tätt här, tar sig ton i alla möjliga frågor som ligger mer eller mindre utanför hennes ämnesområden.
Nå. Det är hon ju inte ensam om. Vi befinner oss trots allt i bloggsfären. Där kan ju alla ha en åsikt om allt, eller hur?!

torsdag 27 mars 2008

meddelande

Och så kommenterar Axess med-andra-ord-blogg diskussionen och framför allt läslistan som svensklärarbloggen publicerade för en tid sedan.
Jag har ju sagt det förut, jag blev rätt förvånad över mycket i den där diskussionen...

mer utbildning

Hade sånär lämnat detta med kunskapsförfallet bakom mig när Agneta tipsade om följande artikel ur Sydsvenskan.
Och den sätter väl ord på vad alla har på känn på ett ungefär.
Problemet är detsamma i Frankrike, unga människor pluggar längre och längre tid för att lära sig mindre och mindre.
Det enda jag kan se skiljer de två länderna åt är att här vet alla vilka utbildningar som leder till jobb och vilka som inte gör det. Listor där högskolor och universitet rankas publiceras mest hela tiden, liksom det finns en uppsjö av handböcker och lathundar "Hur komma in på HEC" t ex.
Frankrike har ju å andra sidan alltid haft ett utbildningssystem som är och förblir "elitistiskt". Det verkar ingen vilja ändra på i grunden. Samtidigt har man, som i Sverige, velat få fler att ge igenom större delen av systemet, och det har gett samma effekter som i Sverige, på sina ställen betydligt försämrad kvalitet på utbildningen.
Och det blir ju väldigt svårt att vara "elitistisk" när alla ska med...

Det man framför allt beklagar sig över här är att utbildning inte längre gör att folk kan klassresa. Ståndscirkulation, kalla det vad man vill, ett "fattigt" barn ska, tack vare skolan, kunna komma upp sig.
Så funkar det inte längre, och det är nog i viss mån ett gemensamt problem också.

Jag återkommer.

onsdag 26 mars 2008

Foten

Barbro Hedvall, som brukar vara förnuftig, gör här en tankevurpa. Som det heter. Hon talar om svensk public service som om den hade bibehållit någon sorts ursprungskvalitet, vilket alla kan konstatera att det har den ju inte. Här ett exempel.
SVT behandlar allt som oftast sina tittare som mindre vetande. Hur man ska få någon rätsida på det vet jag inte, men en metod vore ju att låta andra få försöka.
Säkert har Hedvall rätt i att i public service ingår också melodifestivaler (lättsamt) etc. Men länge och väl räckte det med en tävling.

I Frankrike har man ingen, det går det med. (Och jag ska väl inte sätta mig och räkna upp alla kvalitetsprogram som faktistk finns här? Nä, jag trodde väl det.)

Egentligen struntar jag i det, men ibland är det ändå nödvändigt att sätta ned foten. (Som det också heter.)

Onödigt

Jag menar, ta nu det här med vädret. Nu har det blivit kallt, i Sverige är det snö och här är, som sagt, kallt.
Ja, men då är väl allt bra igen? Statistiskt sett så rättar allt till sig, det är vad jag alltid haft på känn.
Nähä, men då menar folk att det är "onödigt" med den här snön nu.
Onödigt?
Det har ju ylats om jordens undergång i flera månader nu. Saken håller på att reda upp sig, alldeles av sig självt! Att då börja prata om onödigt väder, det är banne mig blasfemiskt.
Jag säger bara det: Tänk om vi slopade alla "onödiga" väder. Vad skulle bli kvar? Ljumma vårregn, på sin höjd. Resten idel blå himlar och vackra solnedgångar.
Och hur kul skulle det vara i en skala på tio, som det heter?
Inte roligare än Björklund, vad jag kan se.
Kanske skulle vi börja betygsätta vädret, ur olika kriterier. Hur bra stämmer det med hur det borde vara? Hur onödigt är det? Hur käännns det?
Den som har bäst väder får högst betyg.

Jag är urtrött på vädret. Ville bara ha det sagt, vädret är en av de saker vi fortfarande inte styr och påverkar. Jaja, nu kommer väl någon och säger: men utsläppen och blablabla.
Jag svarar bara: ett historiskt perspektiv om jag får be. Det växte vin i södra Sverige under bronsåldern. Klimatförändringen är ett faktum. Istider kommer och går, för den som minns. Dinosaurierna dog ut.
Onödigt.
Ja, det ska gudarna veta. Men så blev det i alla fall.
Ja, jag ville bara ha det sagt.

tisdag 25 mars 2008

bloggaren ger upp

Nu är jag astrött på att vara seriös. Eller försöka. Jag släpper det nu, och ber er till att börja med läsa den här kommentarstråden.
Jag tror att det kan bli kanon.

Och sen tänker jag skriva om sånt som inte är seriöst. Jag lovar. Det här blev för trist helt enkelt. Jag menar, Björklund... säkert jättefin kille, men hur roligt har man? Och betyg, och

Har dessutom läst en fransk roman som var ganska ledsam. Det är ett problem i det här landet. Min man (fransman) medger att de inte har någon humor. Vi har esprit, säger han.
Och när jag klagar på dessa tråkiga fransyskor så säger han bara: Ja, varför tror du att jag gifte mig med dig?

Häromdagen stod jag under ett litet tak i en park med två av dessa fransyskor och de återberättade hela storyn i Zö lajf öv Rajan för varann och fnissade hejdlöst. Bryan, sa jag. Men det örat lyssnade de inte på. Och så fortsatte de.
Bryan, sa jag lite högre.
Fortfarande ingen respons.
Ryan är ett jäkla lågprisflygbolag, gastade jag till slut. B-R-Y-A-N!!! Zö lajf öv Bryan!!!
Då bara kollade de på mig och tyckte att jag var himla petig, och sen gick vi hem och det var isande kallt och magnolian blommade i alla fall.

Och nu tänker jag aldrig mer skriva något seriöst. Jag lovar.

Uppdatering:
Av det mer meningslösa slaget: Det regnade, det var därför vi stod under ett litet tak, vi var ensamma i parken och der regnade glas. Glace. Is. Kallt, regnade det.
Jag ville bara ha det sagt, det var så tyst i övrigt, menar jag.

svenska byråkrater har

Usch, tänker fortfarande på den där mannen som breder ut sig i SvD.
Bara en sak. Språk. Vad tror han att det är? Hur lär man sig ett språk? Hur lär sig det lilla barnet och det växande barnet språk? Genom att pröva, eller hur? Genom att göra fel och rättas, nej, det där är tummen, inte potten. Och även om det lilla barnets föräldrar tror att det är skadligt att rätta ungen så möter barnet i alla fall, så småningom, ett språk som sitter någorlunda ihop med verkligheten. Stämmer.
Språk är inlärning och delvis utantillkunskaper. Det där man "inte ska belasta minnet med"? som förespråkare av den betygslösa skolan brukar hävda.
Språk är naturligtvis annat och mer. Också. Men grunden är utantillskaper, orden nöts in.
Än mer tydligt blir det man ska lära sig främmande språk. Det måste väl till och med svenska lärare ha märkt? Om inte eleverna gör läxorna så kan de inte engelska sen. Låttexter är bra som överkurs men ger inte alla gånger basen. Den måste pluggas in. Bli utantillkunskap för att så småningom bli till en egen modul, ett eget instrument att mer eller mindre behärska.
Matematik, för att ta ett annat exempel. Lär man sig inte vissa regler och definitioner utantill så står man sig slätt sen.

Det är klart att man kan låta bli att mäta hur mycket av detta som måste läras in för att eleven ska komma framåt, det låter sig göras. Men man kan inte hävda att man kan lära sig nånting - utan utantillkunskaper.
Det är bara en mycket omedveten människa som kan få för sig något så genomkorkat.

svenska betyg har

Vad jag har förstått så är det ungefär bara Sverige som har så pass lite betyg i skolan, jag menar så pass få betyg och så pass sent. (En falang inom riket har liksom redan "vunnit".)
I resten av världen har man mer. Mycket mer. I Frankrike där jag bor har man betyg från första klass, lärarna väljer själva allt från en fem till tjugogradig skala. Man har även betyg i sånt som "kunna lyssna på andra", "kunna vänta på sin tur", "kunna arbeta självständigt". Det finns i och för sig föräldrar som vänder sig mot att betygen dyker upp så tidigt och att de är så pass explicita, men det bryr sig inte skolan om.

Betygen är inte heller bara ett sätt att hjälpa barnen till inlärning, de är i lika hög grad en information till föräldrarna som inte kan glömmas/missförstås. Möjligen kan den tappas bort.
Och betygen är ju också, med de nationella mål och tester på nationell nivå som då och då genomförs ett betyg på själva skolan. Hur den har klarat sitt uppdrag.

Betygen ska inte bara ses i ljuset av de enskilda eleverna, utan i den helhet de ingår i.

Sen verkar ju de flesta mena att det är ju så det kommer vara sen i livet, man kommer att bli betygsatt, någon annan kommer att få löneförhöjning och inte man själv, kanske orättvist. Men det ska löna sig, på lång sikt, att arbeta på...

Och hur då såna där killar som den som skrivit artikeln ovan kan tas på allvar i Sverige - det begriper inte riktigt jag. PISA-studien då? Varför inte titta på hur skolan fungerar (för den fungerar!) i Finland?

Och läste ni hans artikel, läste ni den verkligen? Förstod ni vad som stod där? Ska man tro på en människa som uttrycker sig på det viset? Byråkratspråket breder ut sig. Obs, det är inte den gamla fina, men på sitt sätt knäppa kanslisvenskan, utan den fullkomligt obegripliga byråkratjargongen, den som är bara ord, ord, ord... Snömos.

måndag 24 mars 2008

utblick skolan

Här är kallt och Påsk.

Och jag funderar mer på skolan, min egen skolgång och mina barns, i viss mån mina föräldrars.
Och min mans. Mitt i hans gymnasieår kom -68. Han och hans två äldre systrar fick gå färdigt skolan i de statliga skolor de hade börjat i, trots att våren -68 var en förlorad termin då. Samt de kommande åren.
Hans yngre syskon styrdes in i privatskolor istället.

Och så är det fortfarande, om än inte i samma omfattning, men i de statliga skolorna strejkar lärarkåren, gymnasister och studenter blockerar ibland sina skolor/universitet.
I låg-, mellan- och högstadiet strejkar inte barnen, men dock lärarna då och då. Hur mycket beror på, varje lärare bestämmer själv. Mitt intryck är att ju sämre en skola fungerar (dålig ledning, jobbiga arbetsförhållanden osv) desto mer strejkar lärarna.

I PISA-studien vars resultat redovisades i höstas var en slutledning att i de länder där det fanns ett parallellt system med privata skolor så hade dessa bättre resultat. Det berodde delvis på att folk som satte sina barn i dessa skolor i regel hade högre utbildning och gjorde barnens hemmiljö mer studiemotiverad. Men om man kompenserade för det(?) så var resultaten likvärdiga. Vill jag minnas att jag reagerade på, för det är klart att om man kompenserar för alla olikheter så har alla samma resultat.

Och en sak är ju klar här i Frankrike, det går en skiljelinje av politisk karaktär, starkt markerad, genom skolystemet också.
Många människor påstår sig i princip vara för den statliga skolan med dess blandning (här skickas barnen till de skolor de bor närmast och inte förrän i gymnasiet blir valet något större) av barn från olika miljöer.
Men då barnen kommer till den statliga högstadieskolan får principerna ge vika för verkligheten, eftersom denna statliga högstadieskola i många fall fungerar mycket sämre än den lilla låg- och mellanstadieskolan.
Och dessutom mycket sämre än de olika privata alternativen.

Det pågår en debatt här också, om den statliga skolans misslyckande och vad man kan göra åt det. Nuvarande regering vill rucka på det som kallas sektoriseringen, det vill säga att barnen och deras föräldrar inte har någon valfrihet fram till gymnasiet.
Kritikerna hävdar förstås att det kommer att göra vissa skolor ändå sämre och andra bättre, det kommer att öka segregeringen. Vilket jag i och för sig håller för troligt.

En annan sak som är otroligt konstig med svenska ögon sett är lärarnas väg genom livet sen. Som lärare tilldelas man poster efter ett komplicerat system som gör att man först på sin ålders höst hamnar på lugna skolor i priviligierade områden. I de brinnande förorterna är alltså många av lärarna unga och ute på sitt första jobb.
Detta hävdar (andra) kritiker bidrar till orättvisorna, men lärarfacket vill inte ändra på det här systemet. Lärarfacket har, liksom de flesta franska fackförbund, mycket låg anslutningsgrad, men de representanter jag har sett i olika paneldebatter på teve har ju inte tillhört den yngre skaran direkt.

Å andra sidan, läraryrket verkar rätt slitigt, här med. Vill man han duktiga lärare på de ställen där de verkligen behövs så måste man nog vara beredd att på något vis kompensera dem, ekonomiskt eller med mer ledighet, inte bara räkna med att de ska se jobbet som ett kall.

Och sen är det inte som man kan tro, åtminstone inte enligt mina ostatistiska mätmetoder. Det är inte nödvändigtvis i de invandrartäta områdena i norra Paris som det är omöjligt att bedriva undervisning. Träffade en lärare som hade jobbat där och även om eleverna inte var toppresterande så hade skolan föräldrarna med sig. Föräldrarna höll ordning på sina barn och insåg att skolan var viktig för deras framtid. Även om de inte själva kunde läsa alla gånger...
Däremot hade den här människan jag pratade med jobbat ute på franska bonnvischan i ett problemområde där invandrarna var få, men där det var helt hopplöst att få något gjort.
Det fanns inga familjer, som hon uttryckte saken.

Ja, fy sjutton, säger jag, för hur får man ordning på allt det här?

I övrigt, gjorde ett test på dn.se för att kolla om jag var klimatbov eller inte, och en fråga jag ställer mig undrande till var: Äter du dålig mat? Ofta, en gång i veckan, aldrig etc.
Är det bra eller dåligt ur klimatsynpunkt att äta "dålig mat"? Vad är dålig mat? Sånt som man blir sjuk av, och vem äter det ofta? Eller "skräpmat"?
Och ska man verkligen hamna i den här sortens grubbleri av den här sortens test?

lördag 22 mars 2008

Glad Påsk!

Nu borde jag kanske skriva en stump om vad påsken också handlar om - Uppståndelsen. Livets seger över döden, typ. Eller att våren kommer tillbaka, eller att en ängel rätt som det är står på vår gräsmatta.
Det är ingen slump att vi önskar varandra Glad Påsk. Inte God eller Trevlig. Påsken är glädjens högtid. Basta cosí.

Fast det jag funderar på är något mer prosaiskt. Borde jag ha en länklista?
Min erfarenhet av länklistor är att de är någon sorts "vänskapsband" eller att man måste annonsera: de här bloggarna gillar jag. Fast egentligen behöver man ju inte gilla dem. Man kan läsa dem ändå, och förundras.
I och för sig skulle man kunna göra en blandad länklista, de här bloggarna läser jag, strängt neutralt. Med en inbördes oordning, man läser både människor man sympatiserar med och människor man tycker har helrubbade åsikter, men man orkar inte alltid gå i klinch med dem.
Det är att sätta myror i huvudet på folk.
Argast på ett sånt beteende brukar faktiskt vänstermänniskor bli, se bara på reaktionerna på Zarembas artiklar om lärarhögskolan. Han var kritisk, men om man läser honom noga så innehöll ju hans kritik slängar åt både höger- och vänsterhåll. Om än med tyngdpunkten åt vänster.
Och då satte genast spekulationerna om hans "dolda agenda" igång.
Men tänk om han inte hade någon "dold agenda"? Tänk om han bara, försiktigt, redovisade vad han faktiskt sett och tagit reda på?

Det som är tydligt i det här sammanhanget (länklista) är att man just annonserar "sammanhang". Man visar, genom sin länklista den grupp man vill tillhöra, det får ju en sån effekt.
Och jag vill inte tillhöra en grupp på det sättet.
Men jag läser regelbundet bloggar. Och tidningar.

Jaja, jag ska inte trötta ut er mer med detta just nu. Jag får se.
Enklast är kanske att göra som hittills, länka i inläggen till deras upprinnelse om en sådan finns. För den som vill läsa om Musée du Quai Branly och svenska pressreaktioner på detsamma, skrev jag en bit om det på franska romaner igår.

Och som sagt. GLAD PÅSK!

torsdag 20 mars 2008

Annex

Bodil skriver om något hon döpt till jättebabysymdromet och där kretsar hon kring frågor om ansvar och brist på.
Själv orkar jag inte skriva mer om det här på ett tag nu, känner att jag fått lite nog och att jag vill tillbaka till mina franska romaner igen.
Men jag kommer säkert bli arg på något annat igen snart. Dessvärre.

onsdag 19 mars 2008

folkbibliotek har, men det är inte riktigt sant

Funderar fortfarande på detta med Asplunds biblioteksbyggnad som jag skrev om på axessbloggen mao häromdagen.
Asplund gestaltar bildningsvägen, påstår jag, i sin långa uppförsbacke till entré där man går från ljus till mörker och ljus igen.
Han hindrar ingen från att nå målet, om vi nu bortser från att den tidens krav på framkomlighet med rullstol och barnnvagn inte överensstämmer med dagens. Men han gör det inte lätt för oss. Först klättra, sen "belöningen".
En kommentator påstår sig inte förstå vad jag menar, och det var väl i och för sig inte mer än väntat, men ska det inte vara lätt att låna böcker? I såna fall kan vi ju lika gärna stänga folkbiblioteken, påstår han.
Och det är vad jag tror håller på att hända.
Som det ser ut nu håller ju bibliotekarierna på att slänga bort litteratur som inte lånas så ofta, det har jag sett i diverse sammanhang, och de verkar inte protestera mot det heller i någon nämnvärd omfattning. Obegripligt, i mina ögon. Men i alla fall.
Vad händer när biblioteket är ett antal uppkopplade datorer och bara har den mainstreamlitteratur som kan köpas i pocket-shop?
Är det fortfarande befogat?

Och här har vi en artikel om biblioteksföreningens svar på problemet.
Jag har sällan hört talas om något så asdumt förut.
Men vad har kärlek med saken att göra? Snacka om att spela på käääännnsssslor, dessa ständigt närvarande i svensk debatt.
Ja, med en sån biblioteksförening så förtjänar faktiskt biblotekarierna att förlora jobbet.
Men det är jäkligt synd på litteraturen.

Och då är vi där, biblioteken blir få, måste efterfrågas av medborgarna, måste bli angelägna igen, och så kommer det naturligtvis att bli.
Bibliotek kommer att bli något för "de privligierade" de som faktiskt, i sina kommuner vill ha ett värt namnet.
Och det kommer inte vara i alla kommuner.

Biblioteken kommer att bli lika segregerade som skolan redan är. Så är det förmodligen redan i praktiken.
Var det bra så?

Men tillbaka till frågan, ska det inte vara lätt att låna böcker? Jo, det ska det.
Men samtidigt menar jag att man måste acceptera tanken att alla faktiskt inte kan tillägna sig detta som är bildning, och redan det brukar ju göra folk arga, men så är det ju uppenbarligen.
Däremot kan man inte acceptera tanken att alla inte får chansen.

Bara en fotnot, det går förstås inte att bygga som Asplund gjorde 1928 idag, men det går att bygga spännande hus med ett eget uttryck också idag. Det går naturligtvis också att fortfarande signalera bibliotek redan i arkitekturen.
Även om jag fortfarande tycker att Asplund gör det bäst.

tisdag 18 mars 2008

svenska krusbär har

Och nu ska man lagstifta om att svenska ska vara huvudspråk i Sverige, liksom ett antal minoritetsspråks ska säkras skydd som just minoritetsspråk.
Invändningen förra gången detta var på tapeten var ju att detta "behövdes inte".
Men förändringar kan gå fort, och det är ett problem om den högre utbildningen inte sker och ger några resultat på svenska. På sikt. Orden försvinner, språket utarmas och förståelsen för äldre texter försvinner.
Ska man då behöva stifta en lag?
Kanske. I Sverige är fortfarande stora områden oreglerade i lagtexten, områden som i de flesta andra europeiska länder är knökfulla med lagtext. Det kan antagligen få konsekvenser som jag inte orkar tänka ut här.

Det enda jag tycker verkar riktigt dumt med förslaget och också genomsvenskt är att den inte innehåller några sanktionsmöjligheter. Den myndighet som struntar i att följa den kan alltså harva på - i sann svensk anda.
För för detta är vi kända: Vi utkräver inte ansvar.

Uppdatering:
Bernur skriver om samma sak på sin blogg.

måndag 17 mars 2008

Att klä bildning i byggnad

Märker hur rasande jag i själva verket är på den mentalitet som får lärare som hävdar ämneskunskaper att framstå som kuriösa och bibliotek som ser ut som ankomsthallar på medelstora flygplatser att vara om inte självklara så åtminstone acceptabla.
Skriver om det på medandraordbloggen hos Axess.

Välfärdsåren

När jag ser tillbaka på min egen skolgång så kan jag ibland fundera över vad det var som gjorde att vissa delar av den var helt acceptabla och bra, och andra helt uppåt väggarna omöjliga.
I korthet: lågstadiet bra, en liten klass på tjugo barn som lärde sig läsa skriva räkna i lugn och ro.
Mellanstadiet en katastrof, rörig och politisk, säkert beroende delvis på tidsandan, bör ha infallit mellan 74 ovh 76.
Högstadiet, blandad kompott men jag råkar ha kvar mina franskaböcker, och jag förstår verkligen varför franska framstod som obegriplig, ingen analys, bara talade fraser som man rätt som det var skulle kunna skriva - utan att ha förstått varför de såg ut som de gjorde. Extremt lite grammatik... Och franska kan man aldrig få ordning på utan att ha grammatiken klar för sig. Engelska och svenska går mycket lättare.
Och sen då gymnasiet som var faktaspäckad och klargörande, och som uppenbarligen inte hade förändrats så mycket som grundskolan. Arkitektlinjen slutligen var usel, kanske värre än mellanstadiet. Konsthistoria på Stockholms universitet helt ok och säkert mycket traditionell, men redig.
Klargörande läsning för vilka politiska beslut och strömningar som låg bakom den här tämligen blandade erfarenheten ger Göran Häggs Välfärdsåren. Hägg är dryg men han verkar kunna två grejer, nej, för resten tre om man räknar in Hägg själv, men de två andra är utbildningsväsendet och byråkratins historia under efterkrigstiden. Där har han erfarenheter och vet vad han talar om.
Rekommenderad läsning för dem som vill ha kläm på vad som egentligen hänt med skolan under efterkrigstiden.

söndag 16 mars 2008

svensk skola har

En sån här diskussion gör mig rätt häpen. Det verkar som om en majoritet av Sveriges svensklärare inte tycker att det är hela världen om eleverna inte vill läsa böcker som lärarna sätter i deras händer. Undantag finns, men verkar vara i klar minoritet.
I mina ögon är det skrämmande och inget annat.

Okej, jag gick i gymnasiet i en innerstadsskola i Stockholm i början av åttiotalet. Vi hade gamla stabila lärare, centrala prov, höga krav. Jag gick dessutom naturvetenskaplig linje. Men det hindrade oss inte från att läsa litteratur på svenska, engelska och franska i mitt fall, tyska för dem som läste det.
Vad sysslar de med i Sverige egentligen? Genusdemonterar Denise Rudberg?

Brabra, jag har ju klarat mig ifrån det där landet, mina barn kommer inte gå i en skola där läraren i modersmål inte ser någon poäng med att fortsätta läsa de texter man alltid läst.
Dessutom har de nitiska föräldrar som kommer att se till att de även grejar det som den franska skolan traditionellt varit sämre på - fast när man läser länken kan man ju undra om den inte kommit ikapp eller förbi - språken.

Men jag kan ändå inte tycka att det är något annat än sorgligt, riktigt sorgligt.
För vilka överger man? Jo, de svagaste, de som hade kapaciteten men inte medskicket hemifrån.
Man kan ju bara fråga sig HUR dåligt det ska gå på internationella tester innan reaktionen kommer på bred front.

fredag 14 mars 2008

Inre frihet

Jag är nu i det skrivna. Om jag förr var det som skrev eller berättade är jag nu det skrivna, är jag nu själva berättelsen. Jag är i det skrivna. Jag är berättelsen. Och jag har inte för avsikt att komma tillbaka till den punkt då det fanns en tillvaro och att därmed bli "en som skriver". Aldrig mer. Nu har jag funnit min tillflyktsort och i den finns jag.


Så skriver Thomas Nydahl i sin nya bok Inre frihet.
För mig är den här passagen central i boken, kring detta kretsar sedan texten. Jag är min berättelse, jag är min text.
Det får mig att leta reda på en annan text som står i samklang med Thomas:

Jag sitter kvar vid köksbordet. Det är bara jag här. Det är bara jag, pappret, pennudden och bläcket. Jag ändrar mig. Med varje ord skiftar jag. Ett alfabete kryper fram ur mig, det rör sig över pappret som smådjur över en åbotten. Jag kryper fram ur alfabetet; jag är bara rörligheter, reflexer på en botten av sand, vattnets rörelser och ljusblixtarna är jag. Pennudden skriver mig. Jag driver skriften mot pappret. Nej, bläcket driver mig som regn, som en torr gräsbrand över sidorna. Det lämnar en skrift i mig, spår i köttet, ärr fyllda med bläck. Skrift.


Den skrivande människans erfarenhet - kanske. Jag tror det. Citatet är hämtat ur Kerstin Ekmans En stad av ljus.

I Inre frihet framträder ett skrivande jag, men man får också konturerna av en man som lever i Skåne, en man som har familj och en historia, en man som har gåvor och problem, en man som lever ett ganska stilla liv utåt. Men som läser tidningen och böcker, som lyssnar på radio, som tar in världen i sitt inre, bearbetar och förstår den genom att skriva om den.
Det kan te sig harmlöst eller enahanda, men vartefter texten tar sig fram får vi syn på människan därbakom. En människa med fel och brister, men en människa som känner och reagerar. En människa som gör sin stämma hörd i världen, som rör sig över stora ytor i tid och rum - i tanken.
Och i skriften.

Thomas Nydahl skriver kort och aforistiskt eller längre och essälikt. Orden flödar eller kanske mer sorlar på en ren prosa, med Ekman-citatet i bakhuvudet skulle jag vilja säga som bäckvatten. En njutning att dricka. Släcker törsten, leder ut till andra författare andra tänkare. Det är som om texten är genombruten av världen, som en en utsikt genom en gammal spetsgardin. Världen genom Nydahls språk.

Ja, Thomas, du är berättelsen.

Pippi och Frankrike

Mer apropå det förra inägget om Pippi och Frankrike just.

Under den där tiden som det franska förlaget faktiskt vägrade göra något åt sin både förkortade och ändrade version och Lindgren med fog var ganska förbannad på det, så hade Pippi kanske haft en funktion att fylla i det här landet.
Som provokatör och anarkiskt och ifrågasättare av gamla normer.

Idag finns en klockren "version integrale" att tillgå i bokhandeln, felet är sent omsider rättat och nu känns det nästan för sent.

Samtidigt läste jag en intervju med hennes agent, åtminstone dåförtiden, Salomonsson, i Svensk Bokhandel. Han var väldigt upprörd över att de franska förlagen inte ville ha ALLT av Lindgren, utan ville plocka russinen ur kakan och VÄLJA. Så uppförde man sig minsann inte mot världens bästa barnboksförfattare, var hans åsikt.
Och jag tror att den delas av rätt många svenskar.
Pippi är liksom kuriös mer än något annat här, en lustig grej, men inte något samhällsomstörtande direkt. Liksom Lindgren anses ha skrivit böcker som passar bättre och sämre här.
Jag tycker mig kunna se det hela från bägge hållen.

Vidare anses ju barnboksfigurer av svenskar viktiga som identifikationsobjekt för barn, och så verkar det vara fortfarande.
Den aspekten på litteraturen har jag aldrig hört talas om här. Barn ska läsa för språkets skull och för berättelsernas skull. För att få en "kultur", språket ska drillas och tänjas till det yttersta för det är med språket man formulerar världen och sin åsikt och sin identitet.
Och om man läser om Vargen och lammet eller om Snövit eller om andra barn spelar mindre roll.
Språket är det viktiga.

Den här mentaliteten genomsyrar sedan den franska kulturen som ÄR språk och kök, definieras av tungan, som någon sa.

Så jag tror inte att Pippi faller på hälleberget för att hon är subversiv här, snarare för att hon helt enkelt inte passar in eller dök upp vid rätt tillfälle.

Jag tycker att jag märker de här mycket olika inställningarna till vad språk är hela tiden. För svenskar är det liksom mycket mer emotionellt, språket är laddat på något vis, sitter i bröstbenet, alla dessa kritiker som tror att författare skriver med könet, ja, så skriver Lundell för att han är man och så skriver den och den för att hon är kvinna.
Som om skrivakten inte vore en medveten tankeakt.

För en fransman är språket ett redskap man erövrar, det ligger mycket mer utanför individen, man prövar sitt språk, sina idéer, åsikterna ligger som ett plockepinn utslaget på bordet, men man behöver aldrig bli överens och man behöver inte ta illa upp för att man inte är det.
Man kan gilla varann ändå.

För en intellektuell människa, vilket jag anser mig vara, är det lättare att existera i Frankrike. Intellektet räknas för sig, binds inte hela tiden samman med kön eller hudfärg eller sexuella preferenser.

Detta om Pippi och Frankrike.

Hej, nu måste jag rita.

Karin

Kanon?

Skriver idag på axessbloggen mao om Pippi Långstrump och lite om vad kanon är och skulle kunna vara. Något som svenska modersmålslärare inte verkar så intresserade av alla gånger...

Det finns f ö både likheter och skillnader i utbildningssystemen i Sverige och Frankrike. En likhet är att politiker i både länderna ständigt vill ändra på skolans/lärarnas roll och uppgift. Svenska lärare tycks ofta ta detta på väldigt stort allvar (se diskussionen ovan).
Franska lärare däremot tar det hela med ro, struntar i de mest galna politikerinfallen, säger jaja, det säger ministern men det fattar väl alla att det går ju inte!
Och så lunkar de på i sin rytm där förändringar sker mycket långsamt.
Civil olydnad är väl vad det handlar om, man kan också säga självförtroende. Man har en kompetens, man kan något. Man vet att politikerna inte har samma erfarenhet och kompetens, så man ger helt enkelt sjutton i att tillämpa de mest galna reglerna, som f ö brukar försvinna så småningom.
För kontinuiteten i den svenska skolans skull skulle man ju kunna önska sig lite mer av just detta.

onsdag 12 mars 2008

Årstid

Kom att tänka på en sak, det är vår här. Det märktes då jag gick längs Seine, bakom en vall av trafikbrus, längs kajen i Neuilly. När bullret då och då tystnade hördes fågelsång. Påskliljor liksom tog sig och gulnade i fläckarna av tystnad och jag funderade på vad hur man säger spretiga träd på franska. Des arbres desordonnés/non structurés? De ostrukturerade träden tyckte jag bäst om av mina egna försök, de kändes franska i uttrycket.
Fulla med mistel var de i alla fall.

Och regnmolnen hängde nära men pleuviottade inte.

Njet

Jo, jag utvecklar det hela lite, här skriver Oline Stig om varför hon inte gillar att vara författare.
Här skriver kulturjournalisten Annina Rabe om varför hon gått ur journalistförbundet.
Här ger Carl-Henning Wijkmark sin syn på vad det är att vara en skönlitterär svensk författare idag.

Artiklarna är bara tre av många, många som jag läst de senaste åren, om författares och kulturskribenters (ekomomiska) villkor.
Själv tillhör jag då inte den skara som tycker att staten ska pumpa in mer pengar i kulturen. Samtidigt inser jag att Wijkmark har rätt, en seriös författare kan inte leva på sina böcker i Sverige idag. Det kan han/hon inte i Frankrike heller i de allra flesta fall - det är inte dit jag vill komma.
Jag tror att författarrollen och yrket kommer att genomgå enorma förändringar under den kommande, säg tioårsperioden. Staten kommer inte fortsätta att pytsa in pengar i kulturen, vad än folk tycker. Om de kommersiella krafterna kommer betala för det Wijkmark är inne på, en djupare genomlysning av samhället kan man också fråga sig.

Jag tror att alla författare som vill fortsätta att vara författare måste finna en annan försörjning, skriva på fritiden, välja mer. Jag tror inte att vi/de kommer att försvinna, men jag tror att det kommer bli mycket hårdare bud.
Som om det inte redan vore hårda bud.

Poängen med den delen av en kultur som är litteraturen, till och med skönlitteraturen, är ju att den måste vara efterfrågad, annars försvinner den.

svenska utlandssvenskar har

bland annat.

Var på något som heter sweakväll igår, var själv föremålet för själva mötet. "Författaren Karin Stensdotter". En skum person, höll jag på att säga.
Swea är en förening för svenskor i exilen, finns i alla länder där det finns svenskor, stort i USA - tror jag.
En dag blir jag antagligen en swea, barnen är utflugna och den senaste statsministern jag har några personliga minnen av är Olof Palme. (Jag överdriver, men det känns så.) Jag träffar andra som är ungefär som jag, barnen bor utspridda över jordklotet och jag gläds så att jag blir tårögd över det första barnbarnet.
Jag blir aldrig mera svensk, men heller aldrig fransk, eller amerikansk eller vad jag nu skulle ha kunnat bli.
Jag åker på utflykt till Monets hus och jag provar viner med svensk vinexpert - de franska får man leta efter, eller snarare, de finns överallt och ingenstans, vin är inte en särskild grej som man ska "kunna", det är ett livsmedel som blomkål och mörk choklad. Man smakar om man gillar det eller inte, c'est tout.
Och det är trevligt, det kommer man inte ifrån.

Nå, vi var alltså tjugo svenskor i förskingringen, och vi var rörande eniga om många saker. Det svenska språkets förfall i skola, media och antaglien bland vanliga människor.
Svenskarnas vulgarisering.
Kanske var vi bara gamla, det kan tänkas.
Eller också var vi på den där andra kontinenten, den som glider ifrån Sverige med en svindlande hastighet - jag vet inte.

Och jag sålde böcker och lekte Herman Lindqvist, det måste man om man är svensk författare i Paris.
Djisus, jag kom på en sak: Jag har ingen som helst lust att vara svensk författare i Paris.
Måste ändra på det. NU!

tisdag 11 mars 2008

Scoop

är vad bloggaren har gjort ett.
Här. För den som villl åka ett par dagar till Istanbul och kolla på nya mattor.

Ny blogg II

Bloggen verkar vara en succé.

Dock verkar läsekretsen inte alls efterfråga vad bloggaren hade i sinnet att skriva om. Bloggaren tänkte bli en seriös tidningsläsare igen. Och då kan hon ju inte omedelbart göra om folk, Göran Hägg till två snubbar: Göran, Hägg och Syrén. Och så vidare.
Det säger sig självt. Ingen rår (fortfarande) för att han råkar heta Göran. Det blir hets mot folkgrupp om jag fortsätter. Gruppen Göran blir kränkt. Sorry, jag bara måste skriva det.
Vad tror ni om klimathotet Göran? Stormen Göran? (Hur tog egentligen den där v-tanten det, att hon blev en storm?)
Och kommer ingen ihåg projekt Stureplan? Det var nästan bäst i den genren, jag menade att den borde döpas om, till Göran Perssons plats. Något jag fortfarande egentligen tycker f ö.

Nej, i såna fall blir jag hellre något i stil med Purre, han med Stilgrodorna, ni vet.
Själv vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare förstår jag att Erik XIV begick Sturemorden.
Den grejen. Och om man transkriberar lite, själv vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare så förstår jag att - bloggen riskerar att bli en blogg om Göran, Sture och Erik, alla i plural. (Den svenska gruppen The Makt.)

Nu måste jag läsa tidningen, så jag får något seriöst att skriva om. För det här luktar brända endiver.
Hej på en stund.


måndag 10 mars 2008

Ny blogg

Så börjar jag då om på nytt, vet inte om det kommer att hålla i sig. Får se.
Den direkta orsaken är det dåliga samvete jag fick då jag häromdagen ägnade mig åt googling på mitt eget namn och till min förvåning fick se att min gamla blogg citerades i en uppsats i ämnet litteraturhistoria, närmare bestämt om litteraturkritik.
Och den bloggen har jag raderat.

Tanken med den här att den inte ska raderas. Därför måste jag från början ha lite mer klart för mig vad jag ger mig in på, och det borde jag ju ha vid det här laget. Började blogga hösten -05 och har sedan dess hållit på.
Har också hunnit ledsna flera gånger om på den svenska debatten, den svenska bloggosfären, den svenska bokbranschen och egentligen hela det svenska kulturklimatet.
Och så bor jag inte i Sverige heller, numera sedan femton år.
Jag har känt och känner alltjämt att det steg jag tog då jag lämnade Sverige blir så att säga större och större, det är som om jag stod på andra sidan en sån där kontinentalspricka - en hel kontinent ger sig iväg och jag står på den andra stranden och vinkar.
Och samtidigt inte.
För jag är fortfarande fången i mitt modersmål, mina tankar har visserligen förändrats, men många av dem tänker jag fortfarande på svenska. Det händer att jag inte finner ett ord på svenska, men det är mycket vanligare på franska.
Och även om jag är mycket trött på svensk "kulturdebatt" så följer jag den, liksom jag förundrat läser om den svenska skolan.
Ja, apropå den - så är jag numera glad att inte bo i och uppfostra mina barn i Sverige.
När jag insåg att de i mina ögon får en mycket bättre utbildning här i Frankrike insåg jag också att jag hade blivit mycket franskare än jag först hade tänkt mig.

Om mina franska läsupplevleser skriver jag på bloggen franska romaner.
Här tänkte jag skriva om mina svenska, på gott och ont.